Väskorna ska finnas både i stan och i Birsta med undantag om nån tar slut!
Idag är det en såndär lite typiskt meningslös dag när jag inte har gjort nånting vettigt överhuvudtaget. Skulle träna på Friskis kl 17, men med tanke på att vi inte klev ur sängen förran tre så kändes det väldigt ansträngande! Man blir nästan ännu tröttare när man sover så länge, lite konstigt. Skulle inte sova längre än till 11 egentligen, så när klockan var halv tre tyckte jag att det var dags att vakna till!
Att det ska vara så komplicerat att tycka om någon, det som ska vara så underbart... Missförstå mig inte, jag njuter av varje sekund med honom. Jag tycker om när han är det sista jag ser innan jag somnar och det första när jag vaknar. Eller när han kliver upp en snabbis och kryper ner i sängen igen och håller om mig. Området mellan skuldran och axeln som jag inte kan låta bli att pussa på innan jag somnar snusande mot hans rygg. Eller när man småtöntigt brottas och leker på låtsas fast jag vet att jag inte har en chans att vinna iaf. När han ber mig dra upp honom ur soffan och istället drar ner mig till honom, och bara ligger så med huvudet nerborrat i halsen... Allt sånt är det underbara, men resten då!? Att få höra massa saker som man inte vill veta, ständigt vara orolig, gråta i sängen när han fortfarande sover brevid av samma oro. Och det värsta av allt är att personen själv inte vet om någonting för jag att jag inte har sagt nått. Det är väl den inte fullt lika underbara delen. Alla har frågat i typ fem månader hur jag orkar. Egentligen gör jag inte det, men jag står ut för jag tycker om honom precis så mycket...
Usch vad seriöst det blev nu, men det får väl bli så ibland också. :) Nu ska jag försöka se Grey's anatomy, men jag får nog slåss om det ska lyckas!